Uttrycket “vår personal är vår största tillgång” är både förlegat och felaktigt. Personal kan omöjligt vara en organisations viktigaste tillgång. De dyker inte upp i balansräkningen och organisationer har inget som helst ägande av sin personal. Min upplevelse är att det inte heller handlar bara om semantik vilket faktiskt är det mest allvarliga.
Men det är väl inte så farligt!
“Hur farligt är det att säga så?” Farligt är det givetvis inte. Men det antyder om en syn på sin personal som inte känns helt genomtänkt. Dessutom kan det ge upphov till beteenden som inte gynnar organisationen. Att se personalen som en resurs eller en tillgång kan skapa olyckliga antaganden om att vi är delar av någon form av en maskin. Att vi alla är likformiga och bör kunna behandlas som så.
En resurs har en roll, och en roll har en rollbeskrivning, en roll innehas av en anställd. Alltså borde vi se till att alla anställda med en viss roll utför rollen på samma sätt. Det vore ju fantastiskt, men då glömmer vi ju bort att det är människor vi pratar om och att som människor är vi olika. Vi har olika styrkor och svagheter olika potential och olika förutsättningar. Istället för att försöka få alla att bli samma lika borde vi ju sträva efter att använda den individuella potentialen.
Trött på fokuset på svagheter
Vi måste sluta med att sträva efter att likforma alla. Sluta med hetsen att hela tiden fundera på våra svagheter. Vilket är roligast och mest motiverande att utveckla en styrka eller förbättra en svaghet? Jag tror verkligen på vikten av att fokusera på sina styrkor.
För mig blev det en nyckel i min egen jakt efter energi när jag hade bränt ut mig. Människor frågade ofta “Johan hur fyller du på glaset?” och jag kunde aldrig svara, jag tyckte det var så olika. Men en sak som jag med tiden här lärt mig är att något som ger mig energi det är när jag får vara i min styrkezon. När jag känner att jag levererar och gör det bra.
Tillbaka till det där med tillgångar
Att betrakta personer och människor som tillgångar gör också att vi ser individer utifrån ett perspektiv där vi tror att vi faktiskt äger och kontrollerar dem. Men det stämmer ju inte. För om en individ inte trivs så kommer hen att lämna organisationen.
Men borde inte individer vara tacksamma för att de har ett jobb och för att de får jobba på vårt fina bolag. Jo det kan ju tänkas. Visst har ägarna investerat och tagit risk men till slut spelar det ju ingen roll. För om vi inte kan få vår personal, “vår viktigaste tillgång”, att stanna så har vi snart ingen organisation och då förlorar ju faktiskt ägarna allt sitt kapital.
Från ägarfokus till intressentfokus
Vi behöver balansera vårt fokus bättre mellan företagets alla olika intressenter. Såväl ägarna, kunderna, personalen är alla viktiga aktörer i att skapa framgång. Organisationen har ett ansvar mot alla dessa. Skapar man inte avkastning till ägarna så kommer vi inte få mer kapital, skapar vi inte produkter som kunderna gillar så kommer vi inte få fler kunder och skapar vi inte en arbetsplats där människor kan utvecklas trivas och blomstra så har vi snart ingen organisation.
Vilket är viktigast? Du väljer.
Bara så du vet så finns det inget empiriskt bevis på att en satsning på anställda motverkar framgång, tvärt om.
2 reaktioner på ”Därför är inte personalen en organisations största tillgång”
Jag kan hålla med om vissa saker i detta inlägg. Men jag vänder mig huvudsakligen emot att det skulle vara felaktigt att se människan som organisationens viktigaste resurs. Att se personalen som en resurs, eller som en tillgång, upplever jag snarare leder till att satsningar görs och personalen upphöjs. Jag tror inte det handlar så mycket om att se personalen som en del av en maskin eller en del av en kedja som företagsledningen äger. Om en inte ser personalen som en tillgång kan det ju snarare leda till att det skapas ett intryck av att personalen ägs. Utifrån mina erfarenhet, både från arbetslivet men också från akademin, så tror jag att det är viktigt att se personalen som en resurs, för att undvika att medarbetare istället ses som ett nödvändigt ont eller liknande. Dessutom finns det en hel drös med forskning gällande företagets Business case och Resource-based view av företag som jag rekommenderar till er. Se särskilt Ulrich och Brockband (2007) eller varför inte Schiemann (2006) eller Alniacik och Alniacik:s studie från 2012.För ett senare bidrag kan jag också rekommendera Dabirian et al., från 2017.
Hej Anna
Tack för din kommentar. Jag tror vi tycker precis samma sak. Jag vänder mig emot användandet av ordet resurs eller tillgång då det förutsätter ägande vilket inte känns korrekt. Jag har hört allt för många exempel på resonemang där man använder ordet resurs och sedan följer tankar som på något sätt antyder att vi äger personalen. Jag vill att organisationer inser att vi snarare lånar människors tid. Gillar de inte miljön eller förutsättningarna går de vidare. Resurstänket för mig, och då menar jag för mig, känns lite gammalt och mossigt och ger inte rätt signaler till dagens organisationer.
Vår personal är lika viktiga som aktieägare och kunder och agerar efter samma principer som dessa. Gillar de inte det organisationen erbjuder så går de till någon annan.
Lovar att titta närmre på litteraturen du föreslår.
Tack för din kommentar och dina tankar.