Recension av XLR8 eller Accelerate av John P Kotter

Har precis avslutat min läsning av boken XLR8 (Accelerate) som behandlar ämnet förändring i snabbrörliga miljöer. Det är den numera nästan legendariska förändringsförfattaren och forskaren John P Kotters bok och nu sitter jag här med en massa tankar i mitt huvud som måste redas ut. Här kommer nu alltså en recension, en sågning och en rekommendation till läsning allt i ett.

Kort och fräck sammanfattning

XLR8 är en spännande bok som adresserar företags behov av en högre grad av agilitet för att hänga med i dagens snabba förändringstempo. Kotter ger oss sitt förslag och sin lösning på hur företag kan ”vinna” i den komplexa och snabbrörliga värld utan att för den skulle förkasta allt som är gammalt.

Kotter är tydlig i sitt budskap och ger oss ledstänger att hålla oss i och att styras av. Han pratar och etablerar begrepp om ett dualistiskt eller parallellt sätt att arbeta i en organisation.  En som är traditionellt hierarkiskt och en som är mer nätverksbaserat och agilt. Han menar att en organisation mycket väl kan och till och med bör arbeta med båda dessa samtidigt.

Samtidigt presenterar Kotter åtta stycken acceleratorer som måste etableras för att vi skall lyckas.

  1. Skapa ”urgency” kring en STOR möjlighet
  2. En koalition av frivilliga
  3. Förändringsvision och strategiska initiativ
  4. Fler och fler frivilliga
  5. Hinder rivs ner
  6. Fira segrar
  7. Obeveklig och kontinuerlig handling
  8. Institutionalisera förändring.

Jag exploderar…

Ok Kotter jag kan hålla med om mycket du skriver. Dina åtta acceleratorer känns ju inte så revolutionerande i ett agilt kontext, utan väldigt naturliga. Klart vi skall försöka hitta starka och emotionellt triggande incitament för människor att vilja delta i ett företags utveckling och visst är det sunt att bygga på frivillighet. Frivillighet innebär i denna beskrivning att organisationer inte skall utse vilka som skall delta i den nya nätverksbaserade agila delen av verksamheten, utan det skall bygga på människors vilja att vara med. I en agil värld pratar vi om self-selection.

Det är visserligen befriande att du skriver om det i en värld där vi gärna utser vem som skall göra vad. Vi äger ju faktiskt inte människor eller deras vilja även fast vi betalar deras lön. Visst kan vi beordra människor att göra saker vi vill, men blir det så bra? Visst ska vi som ledare arbeta med att riva ner hinder och se till att människor kan leverera till sin fulla potential och visst måste vi arbeta med kontinuerlig förändring och visst ska vi fira segrar.

MEN det är ett par koncept jag inte förstår.

Dubbelstyre i förändring?

Varför skall vi arbeta med att etablera ett dubbelstyre? Är det inte bättre att gradvis gå över till något bättre än ett etablera två parallella system? Min upplevelse är dessutom att det ena systemet i sin uppsättning aktivt motarbetar det andra. Det känns som ett billigt sätt att både ha och äta kakan samtidigt. Ett sätt att få tvekande företag att tro att det minsann går att göra denna förändring utan några som helst kortsiktiga effekter på effektivitet och produktivitet eller egen makt. Det klart det kommer att kosta något. Men frågan är vad kostnaden blir om man inte gör något alls. I min värld handlar det här inte om ett val utan en förutsättning för att som organisation långsiktigt överleva i vår värld.

Att dessutom hävda att människor skall klara av att vara aktiva långsiktigt i både dessa system med argument av typen ”ni ska bara veta hur mycket mer än vad ni gör idag ni klarar av”; ” vi kan arbeta på 150% av vår kapacitet bara vi vill”;”Se på alla barnfamiljer där föräldrar klarar av att lägga till barn, familj och fotbollsträningar i ett redan tight schema”. Du låter som ett överkäckt befäl i lumpen.

Klart att jag som tidigare utbränd är extra känslig för denna typ av resonemang. Men allvarligt hur tänker du att det skall fungera över tid? Skall människor långsiktigt gå på 150% av sin kapacitet? Det handlar snarare om att prioritera och välja. Vi kan inte göra allt samtidigt. Något är alltid viktigare än något annat. Det är den förmågan, att välja, vi behöver bli bättre på inte att lägga till nya saker.

Vinna i företagande?

En annan sak som ständigt stör mig i boken handlar om vinnare och förlorare. Kotter utrycker ofta en tanke om att företag är vinnare eller förlorare. Här delar jag verkligen hur  Simon Sineks resonerar kring detta, att företagande inte är ett ändligt spel (finite game). Det handlar ju om långsiktig överlevnad och då handlar det inte om att vinna utan om att ständigt utvecklas och lära. Tanken på att företagande är ändligt förstör så otroligt mycket av vår vilja att lära och utvecklas. Det finns ju inte som Sinek utrycker specifika regler i företagande förutom då möjligen långsiktig överlevnad då är det väldigt svårt om att prata om vinnare och förlorare.  Jag kan ju inte vinna en fotbollsmatch om det andra laget spelar hockey, eller?

Snälla läsare hjälp mig att förstå vad Kotter menar och hur han tänker för jag förstår inte delar av boken!

Är boken läsvärd?

Trots allt detta är boken läsvärd vilket känns lätt motsägelsefullt. Men om inte annat väcker den en massa tankar och den har absolut sina poänger. Sen är det upp till läsaren att hitta sina lösningar. För en sak är säkert det finns inte en silver bullet kring hur vi kan lösa företagande i en komplex miljö. Det finns tusentals och för oss som verkar i miljön så gäller det att skapa förutsättningar för att hitta alla dessa möjligheter och då måste vi våga prioritera, testa, utveckla, misslyckas men framförallt lära.

“Mic drop” 🙂

Slutligen en liten push

Vill ni lära er mer kring förändringsledning och hur ni i er organisation kan arbeta mer med strukturerad förändring. Titta gärna in på Changeportalen.

En liten push till

Vill du ha fler tips på böcker titta här för en översikt eller sök på recensioner på hemsidan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.