Jag vet hur vi löser det…

Hade det inte varit fantastiskt om jag bara på tre, fyra korta rader kunde svara på hur vi skulle kunna skapa ett vaccin mot epidemin av psykisk ohälsa? Hur man gör, vad lösningen är? Tänker lite som 42, som svaret på den yttersta frågan om Livet, universum och allting i Liftarens guide till galaxen. Det hade varit så skönt. Tänk så mycket lidande vi skulle kunna bespara människor. Tyvärr, ledsen, förlåt, jag har inte svaret. Det jag vet är att vi måste angripa problematiken från många olika perspektiv och bara insikten av detta är viktigt.

Ge mig pillret så jag blir frisk

Ju mer jag läser, desto mer inser jag hur komplex problematiken är. Jag slås om och om igen av hur många komponenter som påverkar att vi idag mår så mycket sämre och jag slås också av hur gärna vi alla skulle vilja hitta den där enkla lösningen.

“Jo men gör jag tillräckligt mycket mindfulness så mår jag nog bra.”

“Om jag bara är ute och springer tillräckligt mycket så försvinner nog den där depressionen”

“Om jag bara äter och sover ordentligt så är nog allt frid och fröjd”

“Om jag bara tar det där pillret så slipper jag må så här”

En terapeut sa till mig under min utmattningsdepression “stressa nu inte ditt eget tillfrisknande också, låt det ta tid”. Den där meningen tog tag i mig. På något sätt var det ju ett snabbt tillfrisknande jag var ute efter men som jag samtidigt insåg inte riktigt kunde ske. Att komma tillbaka från utmattningssyndrom eller utmattningsdepression är komplicerat och krävde åtminstone för mig arbete på en mängd olika plan.

Många sidor att attackera

Det finns en del skrivet kring olika former av coping-strategier.

Man pratar bland annat om probleminriktad coping som handlar om att bemöta, möta och förändra sådant som står i vägen för vårt eget välbefinnande. Här krävs det energi och kunskap för att kunna klara av att behandla det man ser.

Emotionell coping handlar egentligen inte om att förändra något, utan att hitta vägar att lära sig att möta det man känner. Det kan vara olika former av distraktion, emotionellt stöd, mindfulness, avslappning eller yoga.

För att jag skulle kunna börja må bättre har jag blivit tvungen att arbeta med båda dessa former av coping. Initialt med stor övervikt på emotionell coping för jag helt enkelt inte klarade av att läsa, tänka eller analysera min situation.

Jag började med motion, att gå mycket, sen blev det en del meditation via mindfulness men framförallt pratade jag mycket med vänner och familj. När den första chocken hade lagt sig övergick jag mer och mer till en probleminriktad coping delvis med hjälp av terapeut men även via böcker och egen analys.

Man är helt enkelt tvungen att angripa problemet från flera olika håll.

Är det samma på organisatorisk nivå?

Även när vi tittar på stressproblematiken i ett större samhälleligt eller organisatoriskt perspektiv så har jag känslan att vi söker pillret. Lösningen med stort L, för det är så vi vill ha det. Gärna enkelt, något vi löser via en aktivitet, en handling, ett projekt, en föreläsning eller en utbildning men tyvärr så enkelt är det inte.

Att arbeta med den här typen av ohälsa handlar om aktiviteter och förändringar som måste ske i ett antal olika perspektiv, båda hos individer, hos organisationer men även i samhället i stort.

Vi kan givetvis dämpa vår oro eller lära oss att hantera stress bättre genom att genomföra mindfulnessövningar på kontor runt om i vårt samhälle. Ha stora ”corporate yoga” retreats, motionera på arbetstid med mera med mera. Jag vill verkligen betona att jag tycker vi behöver allt detta i dagens samhälle, så sluta absolut inte med denna mer emotionella hantering av stress. Men vi löser ju inte själva problemet med hjälp av detta. Vi drar ju inte ner stressen utan vi blir bara bättre på att hantera den.

Hur ska vi göra då?

Vi ska fortsätta med de arbete många organisationer gör idag med mindfulness, yoga avslappning och meditation men det måste kompletteras. Vi måste fundera kring ledarskapet i våra organisationer, fundera kring hur vi möter varandra, hur vi arbetar tillsammans hur vi skapar sammanhang och mening för individen.

Vi måste se till att vi har förutsättningarna att klara av våra arbetsuppgifter såväl kompetens-, kostnads- och tidsmässigt. Det finns inget som är så stressande som att känna att man inte räcker till. Här måste ledare och uppdragsgivare ligga nära och vara lyhörda för situationen. Är uppgiften tillräckligt definierad, har personen förmågan att ta uppgiften i hamn? Om inte är vi villiga och har vi tiden att hjälpa personen så att han/hon klarar det.

Ändra tidsperspektivet

Vi behöver även arbeta med tidsperspektivet och inse att vårt kortsiktiga fokus inte gör det lättare för vårt samhälle att tillfriskna. Vi måste hitta mer stabila värden för att väga upp den ständiga förändring vi utsätts för. Värderingar, kultur, och autentiska organisationer som faktiskt lever som de lär kommer att vara vinnarna. Det blir viktigt att ha något stabilt i en situation av ständig förändring. Men vi måste även bli bättre på att välja vilka förändringar vi faktiskt skall dra igång och hur vi sedan driver dessa.

Vi måste våga börja lita på att långsiktiga investeringar lönar sig. Vi måste våga starta projekt där återbetalningstiden inte ligger inom ett kvartal eller en mandatperiod. Att investera i människor är en långsiktig investering som inte betalar sig dag ett utan i förlängningen. Återbetalningen sker genom att vår personal är frisk, människor är motiverade och i och med det gör sitt yttersta för organisationen de jobbar i. Genom att satsa på vår personal skapar vi arbetsplatser dit vi faktiskt älskar att gå till.

Sammanfattningsvis

Det finns inga enkla lösningar på det här problemet. Vi måste arbeta med en mängd olika perspektiv från en mängd olika samhällsaktörer samtidigt. Hela vägen från individen, organisationen till regering och riksdag.

Individen genom självreflektion och fokuserad återhämtning. Organisationen genom stärkt ledarskap och uppbyggnad av mer långsiktiga värden. Samhället genom ett mer långsiktigt fokus och att vi tidigt etablerar större omtanke för varandra. Ett samhälle där respekt och tro på människan är viktiga ingredienser redan i vår barnuppfostran.

”Men det blir så stort!”

Problemet i sig är stort men det utesluter inte att vi börjar där vi kan. Jag tar ansvar för att göra mitt bästa för mig. Vi som ledare tar ansvar för att vara de bästa ledarna vi kan vara och att vi tillsammans skapar förutsättningar för människor att älska sina jobb. Regering och riksdag tar ansvar för att skapa förutsättningar för att vi driver samhället i rätt riktning.

Jag säger som jag säger till mina barn. ”Man måste försöka, sen kan man inte göra mer än sitt bästa”