Utbrändhet – att gå in i väggen

Det slog till mig som en käftsmäll. Plötsligt låg jag där i soffan i fosterställning och var helt slut. Jag hade gått in i väggen, drabbats av “utmattningssyndrom”.

Jag trodde väl aldrig att jag skulle drabbas. Jag var ju oövervinnerlig, jag hade ju allt och allt gick ju så bra. Plötsligt var jag en av dem. Jag kände mig dum som inte hade förstått och jag kände mig skamsen att jag som hade det så bra plötsligt var där.

Om du visste då vad du vet nu

Min resa är inte unik på något sätt och jag tror dessutom jag har haft tur då jag aldrig varit sjukskriven så länge. Jag har reagerat ganska tidigt i processen trots allt. Så här i efterhand så kan jag inte förstå att jag missade alla signaler, alla bråttom beteenden, alla fysiska sensationer. Men så är det. Någon smart kollega sa till mig efter att jag kom tillbaka och berättade om min skam. “Om du visste då vad du vet nu så skulle ju allt vara mycket enklare.” Svår mening men väldigt sann. Det är ju alltid lätt att vara efterklok. Det jag hoppas på, och det jag har märkt är att jag är otroligt mycket mer uppmärksam idag på hur jag känner mig fysiskt, för där hittar jag många av mina tidiga varningstecken, och idag går det ganska fort innan jag känner av stress men i och med att jag känner av det så kan jag agera.

Att känna sorg

Ibland kan jag känna sorg över den här processen. Att jag aldrig kommer kunna vara lika stresstålig som förr. Samtidigt har det givit mig enormt många fantastiska frågeställningar som jag tvingats hantera och fråga mig. Frågor jag troligtvis aldrig skulle ställt mig annars.

Att jag och min fru skulle sitta ner på en nyårsafton och skapa gemensamma måldokument för familjen känns ju inte så troligt om det som hände inte hade hänt och det har varit fantastiskt nyttigt.

Att jag nu är anmäld till Stockholms halvmarathon är också något som mina gamla gymnasiekompisar vägrar att tro på och det är faktiskt en direkt följd av att jag vid 40 års ålder tvingades inse att även jag behöver röra på mig fysiskt för att må bra, om inte annat psykiskt.

Att jag idag sitter med ett nystartat bolag för att dela med mig av mina erfarenheter och min syn på det moderna ledarskapet skulle inte hänt om jag inte utvärderat var min lust och min energi kommer ifrån, något som har varit en del av mitt tillfrisknande.

Så visst skulle jag önska att jag hade sluppit gå igenom det jag har gått igenom men samtidigt så tror jag att jag aldrig skulle stannat upp om jag inte hade tvingats.

“Om jag hade vetat det jag vet nu då” så skulle ju livet i sig vara ganska trist.