Hej jag heter Johan och jag har dyskalendi. Ordet verkar inte finnas om man kan lita på google. Men jag har drabbats av det, jag vet att jag har det. Det är något, jag lovar, fråga min fru. Nu har jag dessutom, tack vare en av mina studenter, fått ett namn på det.
För er som inte vet vad dyskalendi är, så ska jag förklara. Jag kan inte hålla en kalender i huvudet. Det går inte! Jag har, i den bästa av alla världar, koll på vad jag ska göra idag, eller åtminstone den närmaste timmen men mer än så är det inte.
Att leva med dyskalendi
För att få ihop livet har jag blivit tvungen att skapa en fysisk whiteboard där vi skriver upp alla familjens aktiviteter, vem som skall hämta och lämna, var träningen är, vilket barn som skall vara var. Utan den är jag rökt. Den är visserligen bra för ett av mina barn också (tack gode gud för det) men den är en livsnödvändighet för mig. Ibland har vi glömt att skriva upp plats och då står jag där i inomhushallen när barnen har utomhusträning. Det intressanta är att jag chansar om det inte står där.
Processen är rätt enkel. På söndagar sitter vi tillsammans och går igenom veckan “hela” familjen, till barnens otvetydiga glädje (varning för kraftig ironi,) och fyller tavlan med innehåll. Sen åker den upp på väggen i hallen. Varje dag när jag går till jobbet måste jag kolla om jag skall hämta eller lämna. Glömmer jag det när jag går hemifrån (som idag) så har jag ingen aning.
Då kanske ni tänker men räcker det inte med en vanlig kalender? Då är mitt svar nej, det funkar inte och jag vet inte varför.
Jag och min omgivning har försökt att förstå varför jag har så svårt för detta. En del kan kanske förklaras av tidigare episoder av utbrändhet. Det kan tydligen skada vår förmåga att planera. Andra förklaringar jag fått är att jag inte tycker det är viktigt och till viss del kanske det är sant. Men det hjälper mig inte riktigt.
Fördelar och nackdelar
Det finns fördelar med detta syndrom. Jag är nämligen superbra på att leva i stunden. Sen vet jag inte riktigt vad som är hönan eller ägget. Jag har ju liksom inget val då jag faktiskt har dålig koll på vad som kommer att hända. Jag blir överraskad av vad som skall göras nästan varje dag. På riktigt!!
Nackdelen är helt klart den frustration det kan skapa för min omgivning. Läs min stackars fru. Jag har visserligen skapat strategier för att klara mig, så som whiteboarden eller att jag är rätt duktig på att hålla min elektroniska kalender uppdaterad. Om jag skall planera ett möte så gör jag gärna agendan i samband med att jag kallar till mötet. Sen kan jag bli lite förvånad när jag skall gå på mötet och ser att min inbjudan hade en agenda. Men då blir jag ju lite glatt överraskad.
Inte så allvarligt
Nu är det väl inte så att jag känner att detta syndrom, sjukdom, påhittade tillstånd är dödligt för då skulle jag väl sökt hjälp. Men att jag har det, det är helt klart. Hur känner ni? Har ni en kompis, fru, man, bror eller syster med något liknande, hör av er så kan vi skapa en klubb. “Vi med Dyskalendi” (det rimmar dessutom).
Tack för ordet.