Det här med att säga förlåt är banne mig inte helt lätt. Man ska säga det utan krav på motprestation, man ska mena det och man får gärna vara tydlig med vad man ber om ursäkt för. Det här med att ta emot en ursäkt är banne mig inte helt lätt det heller. Man ska ta emot utan att döma. Man ska lyssna trots att man troligen är arg. Man ska försöka förlåta. Men vi måste såväl be om ursäkt som förlåta annars tror jag vi ruttnar inifrån.
Ibland gör vi det svårt för oss
Det känns som att det är många som spenderat sportlov där ordet förlåt borde ha fått en större del av semestern. Jag erkänner att jag är en av dem. Vi pressar in oss i små utrymmen i ibland nya konstellationer och ibland bara stora men gamla konstellationer. Vi utmanar oss genom att möta varandras vardagsliv på ett otroligt intimt sätt. Jag erkänner min förmåga till just detta har inte blivit bättre med åren. Jag och min familj har våra vanor, vårt sätt att uppfostra barn och vårt sätt att leva. Det matchar inte så ofta alla andras. Inte för att vi är extrema utan för att det är rätt naturligt. Den olikheten skapar ofta friktion som till slut skapar konflikt. Det är här förlåt kommer in.
Ett samhälle utan förlåtelse, eller?
Att säga förlåt är svårt. Jag vet inte om det har att göra med vårt sekulariserade svenska samhälle där förlåtelse inte är en lika naturlig del som i många andra kulturer eller om det helt enkelt bara är för att det är svårt.
För mig är förlåt ofta förlösande, avväpnande och förtroendeskapande. Att säga förlåt är att för en stund vara sårbar, att erkänna för sig själv och sin omgivning att jag inte är komplett och att jag gör misstag.
Förlåt som ledare
Brené Brown talar ofta om vikten av sårbarhet i ledarskap och jag delar verkligen den insikten. Att säga förlåt som ledare skapar värde. Det visar att det är ok att göra misstag och att man inte kan och alltid förväntas vara felfri. Det visar också att jag bryr mig om mina medmänniskor och inser att mitt beteende faktiskt kan påverka min omgivning negativt även fast det kanske inte alls var avsikten.
Jag talar inte här om att vi hela tiden ber om ursäkt. Då blir det inflation i ordet och det tappar dess värde. Man kan inte heller som ledare tex ursäkta sig och säga “förlåt men jag är en riktigt dålig chef”. det funkar inte för du har ju det jobbet och du har ju någon gång sagt ja till det. Om du nu är dålig så har du två val bli bättre eller byt jobb.
Att ta emot en ursäkt
Det som komplicerar detta med “förlåt” ytterligare är att det inte är så lätt att ta emot en ursäkt. Vi måste motverka vår eventuella reflex att utveckla och förklara och ibland till och med gnugga in. Man behöver påminna sig själv om hur det känns för den som säger förlåt och vara förlåtande. Det kanske inte behövs något mer än ett enkelt ”Tack” och vanligtvis också ett eget förlåt. Det gamla ordspråket “det är aldrig ens fel när två träter” stämmer ju faktiskt.
Avslutningsvis
Så jag ser gärna en renässans för ordet förlåt. Låt vara ärliga och se våra brister och fel. Låt oss förlåta oss själva och andra istället för att döma. Jag har alltid haft en regel såväl under min uppväxt som nu, vi får aldrig lägga oss osams och det tycker jag är extremt skönt